oskar

Oskar är nog den av våra hundar som det skrivits minst om på den här bloggen. Kanske är det för att han inte gör så mycket synligt väsen av sig. Han är däremot en hund med pondus och som dessutom vet att utnyttja det emellanåt. Många är de kvällar då jag fått kliva upp ur sängen för att hjälpa Elvis in i sovrummet på grund av att Oskar stirrar lite ovänligt på honom med huvudet vilandes på tröskeln. Strunta i Elvis tänker ni då, visste skulle jag göra det om det inte var för att han avger de mest djupa avgrundssuckar som finns.
Eller tänk när den gode Oskar bara bestämt sig för att Skott inte får passera där han ligger raklång på golvet, ingen annan hund heller för den delen. Oskar säger inte ett ljud eller reser ett hårstrå, han bara tittar lite uppfodrande och sen törs ingen av våra hundar passera. Mellan varven hör Tikken till undantaget förståss, antingen fattar hon inte eller så skiter hon i honom och gör som hon har tänkt ändå. Oskar ser ofta ganska förvånad ut när det sker och glömmer fort bort vad han hade bestämt sig för. Lite besvärad över förlusten kryper han in under vår säng som han har bestämt är hans alldeles egna hundkoja, och dit kommer inte ens Tikken.